Detta blir nog ett långt brev. Jag tänker berätta om mina upplevelser av bröd. Jag är född 1946 och alltså 63 år. Kvinna. Född och uppvuxen i Stockholms innerstad. Mina föräldrar är båda födda i Simrishamn. Min mor kom till Stockholm som 15 åring då familjen flyttade hit. Min far gifte sig hit. Morföräldrarna var skåningar liksom farmor. Farfar från Västmanland. Allt detta har betydelse för mina upplevelser av bröd.
Knäckebröd. Om vi börjar med morfars inflytande på mina brödvanor som barn, så var det genom knäckebröd. Hemma hade vi gigantiska runda knäckebrödskakor i stora papperspaket. Tyckte jag då att de var gigantiska. De var absolut njutning av hög klass att sätta tänderna i en bit hårt bröd och knapra i sig detta och känna den goda rågsmaken, med smör en delikatess, med ost likaså. Men mest minns jag brytan. Det var bitar av brödet som smulades ner i en tallrik fylld med lingon och mjölk. En efterrätt som förekom minst en gång per vecka under hela min barndom. Syrlig lingonsylt, rågbröd och söt mjölk, en upplevelse! Också en vitaminkälla i den tidens ganska grönsakslösa vintermat. Lingonen kom med SJ tåg i en låda . Lådan kom fram utan större inslagning, utan att ha stjälpt ur sitt innehåll och utan att det försvunnit bär på vägen. Lingonen hade plockats av en kusin till min mor. Av bären koktes lingonsylt. Den blev tjock och gelerik. Den hälldes upp i en stor höganäskruka och en lite mindre. Dessa krukor stod sedan hela året i skafferiet. Till hösten, lagom till att nya lingon anlände med tåg så kokte mor lingonmos. Det var äppelmos med det sista skrapet av lingon från krukan. Moset passerades och blev slätt och rosarött. Syrligt, geleigt äppelmos med frisk lingonsmak. Moset hälldes på burkar och användes att bre på smörgås som pålägg. På halvgrovt bröd med smör och sytligt lingonmos. Mums. Så var det falu rut och veteknäck när det var gäster. Ibland finskt torkat rågbröd.
Mjukt vitt rågbröd så kallat fint bröd. Så var vi framme vid det mjuka brödet. Jag har aldrig som barn ätit skogaholmslimpa eller upplandskubbe. Hemma hos oss var det osötat bröd eller näst intill, som gällde, grovt dvs med råg. Grovt, dvs mörkt bröd som det skars tunna skivor av och som åts med smör, ost eller korv eller marmelad på. Till söndagen kunde vi kanske lirka oss till tvesovel dvs ost med marmelad på. I vårt hem kokte man apelsin eller pomerans marmelad varje vinter. Dessutom hade vi burkar med jam – utländsk sylt som tagits hem av min far som var sjökapten. Med många spännande smaker.
Grovt skånskt rågbröd, kallat grovt bröd. Samt tyskt, polskt och estniskt bröd. Det grova brödet inhandlades i Saluhallen som då låg på Kungsgatan där Kungsbron fäster vid Norrmalmssidan av bron. Vi bodde på Kaplansbacken. Här inköptes även fint bröd. Fint bröd var skånskt vitt rågbröd. Senare revs Klarahallen och mor handlade bröd i Hötorgshallen. Här fanns tyskt bröd, polskt, estniskt. Alla med ljuvlig skorpa och tuggmotstånd och mycket smakarom. Tyskt bröd med kumminsmak och smör!!!!
Kavring. Svårare var det med kavringen, varje skånings måste. Den riktiga kavringen var inte att tänka på på den tiden i Stockholm. Till jul anlände det kavring med SJ eller posten från faster i Glemmingebro, Farmor i Simrishamn eller mormor i Rörum. Kanske från allihop! Svartbruna, knöliga, tegelstensformade och kompakta. De spred en underbar rågdoft, en speciell kavringdoft. Godast var de kavringar som bakats hos bagaren Löflund i Glemmingebro. Bagaren bakade bara när han hade lust. Bröden var vinda och sneda. De var tunga som bly och kompakta. Skivorna som skars blev tunna och smakde mycket . De smälte på tungan. Med smör och ost blev det festmåltid. Men bara en skiva kavring var fantastiskt. Löflund sörjdes av hela Österlen. Löflund hade ärvt sitt bageri från sin far. Han var själv ogift. När bagaren dog tog han receptet med sig i graven. Ingen sådan kavring går att uppbringa numer.
Så fanns det Mellbykavring. Den var god, men inte som Glemmingebrokavringen. Mellbykavring finns än, men något har hänt? Bagaren, ugnen, mjölet, mjölmalning??? vet inte. Den spricker lätt. Smakar inte lika intensivt, men ändå, det är kavring, råg. Packningen hem vid besök i Skåne består alltid av flera bröd från Mellby.
Äppelkaka på skånskt vis med kavring i botten, sedan äppelmos, rikligt med smulad kavring över, socker och tunna hyvlade skivor av smör slår det mesta. Ja vaniljsås på grädde förstås till. Med grädde i.
Pumpernickel. Pumpernickel i plåtburk som öppnades i båda ändar för att man skulle kunna trycka ut brödet. Far var sjökapten på fjärran trader och hade med sig bröden hem. De användes inte så ofta. Mest när det kom gäster på middagar. Brödet var syrligt. Jag tyckte det var gott.
Rågbitar och frallor. När jag kom upp i tonåren hände det att vi på lördagarna festade på bröd. Efter skolan som slutade vid ett på lördagen kom vi hem. Huset var städat och vi fick välja om vi ville ha rågbit eller fralla. Rågbitarna inhandlade jag i ett bageri nära på Kungsholmsgatan. Saftigt, smakrikt och med hård underskorpa och tuggmotstånd. Frallan var en och en halv gång så stor som i dag. Skorpan var spröd men hård och innehållet spänstigt. Till detta kunde vi få välja att hos fiskhandlaren bredvid få inhandla en file av inlagd sill eller ett eller två hekto färska räkor. Dessa var stora och spänstiga och nyfiskade. Sen hemma gjorde vi smörgåsar med sill eller räkberg och mumsade i oss. Både rågbiten och frallan smakade bröd. Jag valde oftast rågbit. Min bror och mor fralla.
Så var det grahamsskorporna. Spröda, knapriga. Med intensiv grahamssmak. De smälte i munnen. Det bästa som fanns. Inköpta i bageri någon gång hembakade. Pågen gjorde goda skorpor. I påse. Men en dag försvann de. De togs ur marknaden. Kvar blev veteskorpor där vetet fastnade i tänderna när man tuggat dem. Och den goda grahamssmaken som bara gav behov av ännu en skorpa är ett minne blott. Varför kan ett företag ta bort sin bästa produkt?
Boel